Clauses

På svenska

 Grammar index

1. Clauses

1.1 Main clauses and subordinate clauses – an overview

1.2 Main clauses

1.2.1 Declarative clauses

1.2.2 Questions with question words

1.2.3 Yes/no questions

1.2.4 Imperative clauses

1.2.5 Main clause + main clause – coordination    

1.2.6 Clausal adverbial (e.g. negation)

1.3 Subordinate clauses

1.3.1 Subordinating conjunctions: att (that), om (if), när (when)

1.3.2 Word order in subordinate clauses

1.3.3 Other subordinate clauses

 

1.1 Main clauses and subordinate clauses – an overview 

Main clauses

Declarative clauses:

Lina och Oskar läser franska i Uppsala.

De pluggar ofta tillsammans.

I kursen har de kontakt med studenter i Frankrike.

Då kommunicerar de på svenska och franska.


Questions using question phrases:

Varifrån kommer Nathalie?


Yes/no questions:

Är hon från Paris?


Imperative clauses:

Läs svenska på nätet!


Subordinate clauses

Vi vet redan att Lina och Oskar pluggar franska i Uppsala.

Nathalie ska studera i Sverige om hon får ett stipendium.

När Jonas kommer hem efter jobbet, vill hans dotter Klara gå och gunga.

RULE: Main clauses and subordinate clauses – an overview

Swedish has a very definite word order. 

Main clauses

Main clauses can be divided into four different types:

  1. Declarative clauses: Lina och Oskar läser franska i Uppsala.
  2. Questions using question phrases: Varifrån kommer Nathalie?
  3. Yes/no questions: Är hon från Paris?
  4. Imperative clauses: Läs svenska på nätet!

In declarative clauses and questions using question phrases, the finite verb is always in second position in the clause.

The subject always stands together with the finite verb, either immediately before or immediately after it.

In a question using a question phrase, that phrase comes before the finite verb. 

In yes/no questions and imperative clauses, the finite verb takes the first place in the clause.

 

Subordinate clauses

Subordinate clauses almost always begin with a conjunction introducing the clause.

The most common are: att – that; om – if; när – when

Then come the subject and the finite verb.

Vi vet redan att Lina och Oskar läser franska i Uppsala.

Nathalie ska studera i Sverige om hon får ett stipendium

När Jonas kommer hem efter jobbet vill hans dotter gå ut och leka.

Back to top

 

1.2 Main clauses

 

1.2.1 Declarative clauses

Look at the following examples:

Jag heter James och kommer från USA.

Jag är 25 år.

Jag bor på Flogstavägen 13 i Uppsala.

Där ska jag bo i ett år.

På Uppsala universitet läser många studenter från andra länder.


The following table shows the word order in declarative clauses. Look at the example sentences.

Word order in declarative clauses
TOPIC FINITE VERB SUBJECT CLAUSAL ADVERBIAL NON-FINITE VERB OBJECT/
COMPLEMENT

ADVERBIAL
(manner, place, time)
Jag heter       James.  
Jag kommer         från USA.
Jag kan   inte tala svenska.  
Nu bor jag       i Uppsala.
Här ska jag   studera svenska i ett år.
Om Nathalie får ett stipendium åker hon       till Sverige.

 

  • Which position does the finite verb occupy?  
  • What takes first place in the clause?

RULE: Declarative clauses

The finite verb always takes second position in a declarative clause!

The first place in the clause can be occupied by almost anything. Usually the subject takes that position.

The subject always stands together with the finite verb, either immediately before or immediately after.

Clausal adverbials, if there are any, come after subject + finite verb.

Examples:

Jag kommer inte i dag.

Or after finite verb + subject.

I dag kommer jag inte.

Back to top

 

1.2.2 Questions with question words

The most common question words are:

vem – who

vad – what

var – where

vart – where (or “to where”)

varifrån – where ... from

när – when

hur – how

varför – why

vilken – which (EN-words)

vilket – which (ETT-words)

vilka – which (plural)

 

Look at the following examples:

– Hur gammal är du? (– 22 år. )

– Vad heter du i förnamn? (– Maria.)

– Vilken kurs ska du läsa? (– Ekonomi, 30 poäng.)

– Var bor du? (– I Stockholm.)

  • What occupies first position in the clause?
  • What position does the finite verb take in the questions?
  • What comes directly after this?

The following table shows the word order in questions with question words.

Word order in questions with question words
QUESTION
WORD

FINITE
VERB

 SUBJECT CLAUSAL
ADVERBIAL		 NON
FINITE
VERB		 OBJECT/
COMPLEMENT		 ADVERBIAL
(manner, place, time)
Hur mår du?        
Vilken kurs ska du   läsa?    

 

RULE: Questions with question words

Questions with question words always start with a question word (which can be an interrogative pronoun or an adverb) or a phrase with a question word.

  1. In first place there is a question word or a phrase with a question word.
  2. The finite verb takes second position!
  3. Immediately after the finite verb comes the subject.

 

Back to top

 

1.2.3 Yes/no questions

Look at the following examples:

Pluggar de franska? Ja./Nej.

Bor de i studentrum? Ja./Nej.

Finns det många studenter i Linköping? Ja./Nej.

Ska du också studera franska? Ja./Nej.

  • Which position does the finite verb occupy in yes/no questions? 
  • What comes directly after this?

The following table shows the word order in yes/no questions.

Word order in yes/no questions
FINITE
VERB		 SUBJECT CLAUSAL
ADVERBIAL		 NON
FINITE
VERB		 OBJECT/
COMPLEMENT		 ADVERBIAL
manner, place, time)
Ska du också läsa franska?
Får man röka här?

 

RULE: Yes/no questions

Yes/no questions always begin with the finite verb.

After that comes the subject.

In this type of question, you answer either ja (yes) or nej (no). This is why they are called yes/no questions.

You answer jo (yes) or nej (no) if the question is formed as a negative question.

Examples:

– Kommer du inte från Sverige?

– Jo, jag kommer från Sverige.

– Nej, jag kommer inte från Sverige.

Back to top

 

1.2.4 Imperative clauses

Look at the following examples:

Lyssna på dialogen!

Klicka på ordet!

Läs texten!

Kom in!

  • Which position does the verb occupy in imperative clauses? 

RULE: Imperative clauses

The verb in its imperative form always occupies first place in an imperative clause. There is no visible subject.

Back to top

 

1.2.5 Main clause + main clause – coordination

Look at the following examples:

Coordinating conjunctions
 MAIN CLAUSE +  MAIN CLAUSE
Jag heter Jonas Persson och (jag) är trettiotre år gammal.
Jonas är svensk men (han) bor i Tyskland.
Arbetar du i dag eller är du hemma?
Jag vill inte plugga utan jag vill gå på bio.
Klara vill gärna gå i skolan för  där går alla stora barn.
Klara är liten så  hon går inte i skolan.


Look at the clauses that follow the conjunction. Pay particular attention to the word order!

RULE: Main clause + main clause – coordinationd

Coordinating conjunctions (linking words) connect clauses of the same sort. In these examples: main clause + linking word + main clause.

The coordinating conjunctions (linking words) are

och – and

men – but

eller – or

utan – instead

för – because

så – so

If the main clause following och (and), men (but), eller (or), utan (instead) begins with the subject, you do not need to repeat it – if the subject is the same in both clauses.

Jonas är svensk men han bor i Tyskland. = Jonas är svensk men bor i Tyskland.

Back to top

 

1.2.6 Clausal adverbial (e.g. negation)

Look at the following examples:

De förstår inte varandra så bra.

De behöver inte låna pengar från staten.

Klara kan inte gå i skolan.

På universitetet får man inte röka.

  • Where does the clausal adverbial 'inte' (= not) go in these declarative clauses?  

Also look at the main parts in the table below!

Declarative clauses with 'inte' (not)
TOPIC FINITE VERB SUBJECT CLAUSAL
ADVERBIAL
(e.g. 'inte')		 NON-FINITE VERB OTHER 
De förstår   inte   varandra så bra.
De  behöver   inte låna pengar av staten.
Klara kan   inte gå i skolan.
På universitetet får man inte röka.  
Varför kommer du  inte?    
Varför kan  du  inte komma?  
  Gillar du inte   Bach?
  Brukar du inte cykla till universitetet?
  Rök   inte!    

 

RULE: Clausal adverbial (e.g. negation)

In Swedish declarative clauses, 'inte' (= not) is usually positioned immediately after the finite verb.

De förstår inte varandra så bra.

If the finite verb comes before the subject, 'inte' (= not) follows immediately after the subject:

På universitetet får man inte röka.

NOTE: subject + verb or verb + subject – they always stand together in a main clause.

Man får inte röka på universitetet. På universitetet får man inte röka.

Subject + finite verb + INTE + infinite verb

Finite verb + subject + INTE + infinite verb

Other adverbs work in the same way as 'inte' (= not), such as:

alltid – always

aldrig – never

ofta – often

sällan – seldom

redan – already

gärna – willingly

också – also

kanske – perhaps

tyvärr – unfortunately

troligen – probably

äntligen – finally.

De förstår alltid varandra så bra.

Back to top

 

1.3 Subordinate clauses

 

1.3.1 Subordinating conjunctions: att (that), om (if), när (when)

Look at the following examples:

Nathalie säger att hon förstår.

Nu undrar du säkert om jag har familj. 

När jag kommer hem efter jobbet vill Klara gå och gunga.

  • When do you use the words 'att', 'om' and 'när'? How do you translate them into your language? 
  • What comes immediately after the conjunctions 'att', 'om', 'när'?

RULE: Subordinating conjunctions: att (that), om (if), när (when)

Subordinate clauses start with a subordinating conjunction, for instance att (that), om (if), när (when).

The subject follows immediately after, followed by the finite verb.

 

NOTE: For subordinate clauses that start with 'som' (which, that):

Klara, som är fyra år, får inte gå i skolan.

See 2.3 Relative pronouns – som.

Back to top

 

1.3.2 Word order in subordinate clauses

Look at the subordinate clauses (in bold) in these sentences. Pay particular attention to the word order.

Nathalie tycker att Stockholm är lika vackert som Paris.

Innan hon reste, läste hon om staden.

Nathalie vill köpa lite varma kläder så att hon inte fryser i vinter.

Jag hoppas att du tycker om fisk.

Mia sa att fåglarna alltid flyttar till varmare länder på hösten.

Look at the table below:

Word order in subordinate clauses
  SUBJECT CLAUSAL
ADVERBIAL		 VERB OBJECT/
COMPLEMENT		 ADVERBIAL (manner, place, time)
...att du   tycker om fisk.  
...innan hon   reste.    
...så att hon inte fryser   i vinter.
...att fåglarna alltid flyttar   till varmare länder på hösten.

 

RULE: Word order in subordinate clauses

  • A subordinating conjunction comes first in a subordinate clause.
  • The subject comes after that. 
  • And then the finite verb.
  • If there is a clausal adverbial, e.g. 'inte' (not), it goes before the finite verb in the subordinate clause.

Negation in subordinate clauses: 'The BIFF rule' = i Bisats står Inte Före Finita verbet (In a subordinate clause, 'inte' comes before the finite verb).

Jag lovade att jag (subject) inte skulle (finite verb) berätta för någon om det. 

So: subordinating conjunction + subject + adverbial phrase + finite verb

NOTE: Other adverbs can work in the same way as 'inte' (not), such as alltid – always, aldrig – never, ofta – often, sällan – seldom, redan – already, gärna – willingly, också – also, kanske – perhaps, tyvärr – unfortunately.

Jag lovade att jag (subject) aldrig skulle (finite verb) berätta för någon om det. 

Back to top

 

1.3.3 Other subordinate clauses

Common conjunctions:

att (that)

om (if/whether)

när (when)

sedan (since - time)

medan (while)

så att (so that)

för att (because)

därför att (because)

eftersom (since/because)

trots att (in spite)

även om (even though)


Examples:

att: Jag hoppas att du tycker om fisk.

om: Jag kommer om jag får tid.

när: När vi har ätit ska vi titta på teve eller gå på bio.

sedan: Jag har inte längtat hem alls sedan jag kom hit.

medan: Medan du diskar lägger jag barnen.

så att: Nathalie ska köpa lite varma kläder så att hon inte fryser i vinter.

för att: Hon kom till Sverige för att hon ville lära sig mer svenska.

därför att: Jag måste plugga därför att jag har en tenta i morgon.

eftersom: Eftersom jag har en tenta i morgon, måste jag plugga.

trots att: Hon klarade tentan, trots att hon hade varit sjuk i flera dagar.

även om: Även om hon inte hann läsa all kurslitteratur, klarade hon tentan.

 

Subordinating conjunctions in indirect speech

Look at the following examples:

– Vad säger Håkan? 

– Han säger att han inte vet.

 

– Ursäkta, men jag hörde inte. Vad sa han?

– Han frågade om vi ville gå på bio.

 

– Vad vill han veta?

– Han vill veta vad jag tycker om politiken nu.

  • What are the subordinate clause openers in these sentences? 
  • How does the word order work in subordinate clauses?

Compare the word order in direct speech (the main clause) with indirect speech (the subordinate clause) in the following example:

Direct and indirect speech
 DIRECT SPEECH INDIRECT SPEECH
 (Adam: Det är kul med språk!)  Adam tycker att det är kul med språk.
 (Lisa: Jag förstår inte.)  Lisa säger att hon inte förstår.
 (Heidi: Har Jonas familj?)  Heidi undrar om Jonas har familj.
 (Ali: Vill ni gå på bio?)  Ali frågar om vi vill gå på bio.
 (Anna: När har ni tid?)  Anna undrar när vi har tid.
 (Oskar: Vad sa du?)  Oskar undrade vad jag sa.
 (Eva: Hur mycket är klockan?)  Eva vill veta hur mycket klockan är.

RULE: Other subordinate clauses

Subordinating conjunctions used to report indirect speech are:

the common att (that)
the interrogative om (if)
and the question phrases vad (what), var (where), när (when), hur mycket (how much) etc.

Word order in subordinate clauses:

Word order in subordinate clauses
SUBORDINATING
CONJUNCTIONS		 SUBJECT CLAUSAL
ADVERBIAL		 FINITE VERB NON-FINITE VERB 'ANYTHING ELSE'
...att hon inte  förstår    
...om vi   vill gå på bio.
...hur mycket klockan   är.    

 

 

Back to top