Från ett system till ett undersystem
Att kunna dela upp system i mindre system/undersystem är något som är viktigt att lära sig.
Processen att gå från ett system till ett undersystem kan delas in i fyra faser:
- Förklara vad systemet är, gärna utifrån ett verkligt och känt problem.
- Ha ett idékläckningsmöte där exempelvis mind maps används för att ta reda på vilka mindre undersystem det stora systemet består av.
- Ta reda på vilka verktyg som behövs för att lösa olika undersystem.
- Föreslå en lösning för systemet.
Denna process kallas systemtänkande och består av sex grundläggande koncept man behöver känna till.
Sammankoppling
Systemtänkande kräver att man förändrar sitt sätt att tänka bort från linjärt till cirkulärt. Den grundläggande principen för denna omställning är att allt hänger samman. Vi pratar inte om spirituell sammankoppling utan snarare utifrån ett biologiskt-vetenskapligt perspektiv.
I grund och botten är allt beroende av något annat för att överleva. Vi människor behöver mat, luft och vatten för att våra kroppar ska fungera, och träd behöver koldioxid och solljus för att frodas. Allt behöver något annat, ofta i form av ett komplext rutnät av andra saker, för att överleva.
Döda föremål är också beroende av andra saker: ett träd måste växa för att kunna bli material till en stol, och en mobiltelefon behöver elektricitet för att fungera. Så när vi säger att "allt hänger samman" ur ett systemtänkande perspektiv definierar vi en grundläggande princip för själva livet. Utifrån detta kan vi förändra hur vi ser världen, från en linjär, strukturerad "mekanisk världsbild" till ett dynamiskt, kaotiskt och sammankopplat nät av samband och återkopplingsloopar.
En systemtänkare använder detta tankesätt för att ordna och arbeta inom det komplexa livet på jorden.
Syntes
I allmänhet handlar syntes om att kombinera två eller fler saker för att skapa något nytt. När det handlar om systemtänkande är målet syntes – i motsats till analys som är att dela upp något komplext i hanterbara komponenter. Analys passar in i den mekaniska och reduktionistiska världsbilden, där världen delas upp i delar.
Alla system är dock dynamiska och ofta komplexa, vilket gör att vi måste ha ett bredare synsätt för att kunna förstå olika fenomen. Syntes handlar om att förstå helheten och delarna på samma gång, vid sidan av de samband och kopplingar som utgör helhetens dynamik.
I slutänden är syntes förmågan att se en sammankoppling.
Emergens
Ur ett systemperspektiv vet vi att större saker kommer av mindre delar: emergens är det naturliga resultatet av att dessa saker sammanförs. Abstrakt kan man säga att emergens beskriver det universella konceptet om hur liv uppstår ur enskilda biologiska element på mångsidiga och unika sätt.
Emergens är resultatet av delarnas synergier; det handlar om icke-linjäritet och självorganisering och vi använder ofta begreppet "emergens" för att beskriva resultatet av hur saker interagerar med varandra.
Ett enkelt exempel på emergens är en snöflinga. Den bildas genom olika miljöfaktorer och biologiska element. När temperaturen är rätt formas frysande vattenpartiklar till vackra fraktala mönster runt en enskild molekyl av något, t.ex. en liten förorening, en spor eller till och med döda hudceller.
Många tycker att konceptet emergens är lite knepigt att förstå, men när man väl förstår det börjar hjärnan att forma emergenta resultat från de olikartade och ofta udda saker man stöter på i världen.
Återkopplingsloopar
Eftersom allt hänger ihop finns konstanta återkopplingsloopar och flöden mellan elementen i ett system. Vi kan observera, förstå och ingripa i återkopplingsloopar när vi har förstått looparnas typ och dynamik.
De två huvudsakliga typerna av återkopplingsloopar är förstärkning och balansering. Något som kan vara lite förvirrande är att en förstärkande återkopplingsloop inte nödvändigtvis är något bra. Detta händer när elementen i ett system förstärker mer av samma sak, t.ex. befolkningstillväxt eller alger som växer exponentiellt i en damm. I förstärkande loopar kan ett överskott av ett visst element fortsätta att förfina sig själv, vilket ofta leder till att det tar över.
I en balanserande återkopplingsloop balanserar elementen istället ut saker och ting. Naturens sätt att hantera detta visas i sambandet mellan rovdjur och deras byten – men om man tar bort för många individer av ett visst djur från ett ekosystem exploderar strax populationen av ett annat, vilket är den andra typen av återkoppling – förstärkning.
Kausalitet
Att förstå återkopplingsloopar handlar om att förstå perspektivet om kausalitet: hur en sak leder till en annan i ett dynamiskt system som utvecklas kontinuerligt (alla system är dynamiska och förändras kontinuerligt på ett eller annat sätt; det är livets väsen).
Orsak och verkan är relativt vanliga koncept inom många yrken och i livet i allmänhet – föräldrar försöker ge sina barn denna form av avgörande livskunskap och jag är säker på att även ni kan komma ihåg ett tillfälle då ni drabbades av följderna av en oavsiktlig handling.
Kausalitet som koncept inom systemtänkande handlar i grunden om att kunna tyda hur saker påverkar varandra i ett system. Om man förstår kausalitet får man ett djupare perspektiv om påverkan, återkopplingsloopar, samband och relationer, vilka alla är avgörande delar av en systemkartläggning.
Systemkartläggning
Systemkartläggning är ett av systemtänkarens viktigaste verktyg. Kartläggning kan göras på många olika sätt, alltifrån analog klusterkartläggning till komplexa analyser av digital återkoppling. De grundläggande principerna och metoderna för systemkartläggning är dock universella. Genom att identifiera och kartlägga "sakernas" element i ett system för att förstå hur de samverkar, relaterar till varandra och beter sig i ett komplext system kan de unika insikterna och upptäckterna användas för att utveckla interventioner, växlingar eller policybeslut som förändrar systemet dramatiskt på effektivaste sätt.
